"H is for Hawk" av engelska författaren Helen Macdonald har jag precis börjat läsa. Det är en märklig biografi som ska handla om hur författaren, för att komma över sorgen efter sin fars död, under ett års tid tränar en duvhök som en falkenerare skulle ha gjort. Boken kom ut förra året och Helen Macdonald blev tilldelad det stora Samuel Johnson Prize.
Författarens inledande beskrivning av duvhöken är till viss del slående lik Erik Rosenbergs beskrivning i fågelguiden Fåglar i Sverige: "Duvhöken är mer välkänd till namnet, men icke så i verkligheten. Till sin natur är han mycket tillbakadragen och visar sig ej gärna mer än nödvändigt ... hans förmåga att kunna manövrera och tvärkasta i bevuxen terräng ... Nötskrikor, duvor, trastar, ekorrar, hönsfåglar äro hans regelbundna bytesdjur." Helen Macdonald skriver: "In real life, goshawks resemble sparrowhawks the way that leopards resemble housecats. Bigger, yes. But bulkier, bloodier, deadlier, scarier, and much, much harder to see. Birds of deep woodland, not gardens, they´re the birdwatchers´ dark grail."
Recension i the Guardian.