Fågelläten med text

Det lär tvistas om värdet med beskrivningar av fågelläten med text. I brist på annan möjlighet så är det väl bättre än ingen beskrivning alls. Jag har roat mig med att jämföra några lätesbeskrivningar och andra fågelljud författade av Erik Rosenberg i Sveriges fåglar från 1953 och Lars Svensson i Fågelguiden från 2009. Valde att jämföra vad som beskrivs för vanliga simänder. Flera lätebeskrivningar är helt lika och det kan undras över vilka ursprungskällorna är. I Fågelguiden ges ingen credit till någon härför. Rosenberg skriver ärligt när han inte själv hört fågeln: "det uppges att ..." och när han sett lätesbeskrivningen någonstans skriver han: "brukar omskrivas med ...". Beskrivningarna tar sig ibland nästan poetiska uttryck från bägge författarna. Rosenbergs är förstås ibland föråldrade som t. ex. att sjöorrens visslande låter som radions tidssignaler. Svenssons beskrivning av brunandhonans läte begriper jag inte: "...  rullande ”brre-a” (antytt nedåtkrökta)."

Från den Öländska Ornitologin (1979) av Bosse Backlund

ERIK ROSENBERG 1953 Sveriges fåglar (1953)	LARS SVENSSON Fågelguiden (2009)
S i m ä n d e r	S i m ä n d e r
Gräsand	Gräsand
... i övrigt utmärkes gräsanden härvid av sin större tyngd, sina något grundare vingslag, sin tjockare hals och sitt rätt förnimbara vingljud  s i s s i s s i s s i s s ... På vattnet landa de med ett plask, som i nattmörkret kan låta som fräset från en pannkaka, som vändes i laggen. Gräsanddrakens läte är ett hest, viskande n ä p. När drakarna på senhösten iklätt sig sin praktdräkt, låta de ofta höra sitt visselläte. De resa sig därvid hastigt upp ur vattnet, dra in halsen och trycka näbben mot bröstet, falla så tillbaka och utstöta samtidigt ett svagt p j y. Honans är ett högljutt kväkande, som moduleras vid olika sinnesstämningar. Särskilt om hösten höras gräsandhonornas vittljudande k v ä h  k v äh  k v ä  k v ä.	Talför. Hanen har ett dämpat, nasalt, rätt lågt ”vähp”, ofta upprepat av oroad simmande fågel. Vid uppvaktning av honan en kort vissling ”pjy”. Honans vanliga kväkande är ljudligt, ofta en eller ett par inledande betonade kväk, resten successivt svagare, ”kväh-kväh-kvah-kva-kva-...”. Vid oro kan honan mala på med envetna, lika betonade, glesare ”kväh”.
Snatterand	Snatterand
Hanens läte liknar nästan ett korpkrax k r o-a k, sakta upprepat, honans är ett kväkande, gällare och hastigare upprepat än gräsandens.	Hanen har ett djupt, kort, knarrigt ”ährp” samt en ljus vissling ”pjii” vid frieri. Honan kväker som en gräsand, men ofta hårdare och mer mekaniskt, inte bortdöende eller fallande.
Stjärtand	Stjärtand
Lätet är en vissling, något lik krickans, honans kväk är bredare än gräsandens.	Hanen har en kort, rullande, klar vissling, ”krry”, lik krickans men lägre i tonhöjd; på närhåll hörs samtidigt ett vinande ”viih-vij”. Under frieriet svarar honan med ett dovt skorrande ”kr´r´r´r´rah”, nästan som en grälande kråka i ton. Honans kväkande ligger mellan gräsandens och krickans.
Skedand	Skedand
När denna andart flyger upp eller slår ned, vilket i likhet med andra ”tippänder” sker i branta vinklar, uppstår ett metalliskt, ett par sekunder långt trummande som hörs på avsevärt håll och är mycket karakteristiskt. Hanens läte om våren hörs nästan ständigt. Det är ett mycket ”snuvigt” stötande p ä t t-p ä t t, p ä t t-p ä t t. Honans läte är ett grötigt g ö r r-ä s c h, när hon jäktas av påträngande friare, om höstkvällarna åter låter hon då och då i ensamheten höra ett om gräsandhonans påminnande men dovare och grövre k v a h  k v a-k v a-k v a.	Oftast hört är hanens nasala, ihåliga dubbelknackande ”tok-tok...tok-tok...” när han stöts upp (ibland enstavigt). Honan har ett rossligare och mera dämpat ”kerr-äsch” samt en kort, hes kväkramsa med fallande tonhöjd och styrka, som en grovröstad krickhona.
Bläsand	Bläsand
Från flygande flock brukar ljuda vinande v i v. Ingen and har så markanta läten som bläsanden: hanen har en vittljudande vissling v i v-v y h eller  v i-v i v-v y h, som hörs titt och tätt, när det finns bläsänder i farvattnen och särskilt om våren. Om hösten ljuder från sällskapen av dessa änder en ljudligt frustande knarrning rack-árrr, vartill honan är upphovet. När paret lyfter, utstöter honan ett dykandlikt skorrande karr karr karr … Ungarna vissla j i f f  j i f f  j i f f,ej olikt grönbenan.	Hanen har karakteristisk ljudlig glissandovissling, som vanligtvis föregås av en kort, låg stavelse (och som avslutas med ett kort, dämpat, torrt drilljud), ”vo,vii-o(rr)”; på håll hörs bara ”vii-o”. Även mer dämpade, småpratande ”vipp vi...vipp-vy” osv, något påminnande om vigghona. På hösten, ibland även andra årstider, hörs grova, frustande ”rrah” och ”ra-kaah”. Honans flyktläte ett dykandliknande skorrande ”karr karr karr...”, lite påminnande om skäggdopping i tonen.
Kricka	Kricka
Nedslaget i vattnet är nästan ljudlöst. Krickdrakens läte om våren ljuder nästan oupphörligt, både när han simmar och när han flyger. Det är en klar mjuk vissling : k r y c k, som ofta brukar upprepas med blott halvsekundlånga mellanrum. När han är mycket uppspelt, låter han höra som en stålfjäder. Honans läte liknar gräsandens i sina olika sättningar, men är spädare, gällare, man skulle vilja säga ”barnsligare”.	Talför. Hanen har en klar ringande vissling, ”krrik”, som bara kan förväxlas med stjärtandens men är ljusare. Honans kväkande spätt och med snuvig röst, första tonen ljusare, övriga lägre., ”peeht pät pät”; vidare en hård, snabb ramsa, ”krek-ekekek”, under parningstiden när hanen stressar för hårt.
Årta	Årta
Om våren anländer denna and sist av sina släktingar, först då kärren börjat grönska i senare delen av april brukar man höra årtdrakens knirkande vid de mellansvenska slättsjöarna. Lätet är svagt men mycket säreget. Det är släkt med tjäderns knäppningsvirvel omedelbart före klunken, alltså ett kastanjettljud, fint repande, och kan omskrivas med k n e r r r r r r e b eller k n e r r r-r r r e b r r r e b-k n e r r r. Årtorna äro mycket i farten nattetid, och ibland hör man två drakar jaga efter en hona högt uppe i luften under ideligt knirkande, medan honan tjattrar med ett något rörhönelikt kackel.	Hanen har ett karakteristiskt spelläte, ett torrt knirrande med träklang som böljar litet upp och ned, ”prrirrerrirr” (som när man drar nageln mot en kam). Honan rätt tyst; har nasala, ganska kricklika, späda, ljusa, korta kväkanden.
Brunand	Brunand
De friande hanarna låta höra inställsamma p j y p p p j y p p p j y p p p j y med halsen framsträckt över vattnet, de kasta också med halsen, blåsa upp den, höja och sänka den och åstadkomma stönande u h-läten och ett besynnerligt om en studsande gevärskulas vinande något påminnande p´ i o h. När paret flyger upp låter honan höra ett grovt, något ”grumsigt” skorrande k a r r k a r r k a r r … Om nätterna under sensommar och höst ljuder ibland brunandhonans knorrande, liksom bortdöende k r r u u h.	Rätt tystlåten. Hanens spelläte ett typiskt vinande som klipps av med ett nasalt efterslag, ”aaooo-haa(e)”, som en rikoschetterande kula; vidare 3-4 korta, stötiga piptoner, ”ki ki ki ki” under frieriet. Honan har ljudliga, i lugn takt upprepade, rullande ”brre-a” (antytt nedåtkrökta).
Bergand	Bergand
Läten och åtbörder förefalla ganska lika, hanens friarlåt brukar omskrivas med ett kuttrande p a h o, honans läte i flykten med  k a r r  k a r r  k a r r.	Hanen har under frieriet en nervöst snabb, bubblig eller nästan fnittrig tonräcka i lätt fallande skala och accelererande takt (även nattetid i flykten), ”vip vi-vivyvyp”(”ljusröstad kalkon”). Honan har skorrande ramsa som hos de flesta arter, ”krr krr krr krr...”, de enskilda lätena kortare och ljusare samt ramsan något raskare än hos brunand, tonhöjden högre än hos bergand.
Ejder	Ejder
Gudingens vårläte, som utropas med uppsträckt näbb och ofta under uppresning, är mycket dovt och svårlokaliserat. Det kan omskrivas med a-h o a-h o och har stor likhet med skogsduvans tutande; ständigt ljuder det kring ytterskären i april. Ådan låter under leken höra knarrande läten, ibland kacklar eller skrockar hon ett starkt k å c k-å c k-å c k-å c k-å c k …, som låter som en avlägsen motorpråm.	Talför under häckningstiden: hanen har karakteristiskt, dovt, mjukt, glissandorop under spelet, ofta i flock och under stilla vårnätter (hörs då långt), ”a-ooh-å” (kan på håll föra tanken till fjärran berguv). Honan skrockar oförtröttligt ”gak-ak-ak-ak-...”, som avlägsen liten fiskekutter.
Alförrädare	Alförrädare
I flykten skall det vina från vingarna som hos knipan, ehuru med lägre ton.	Vingljud ett fint visslande (aningen tydligare än gräsandens). Tämligen tystlåten. Har ett skrovligt kväkande ”gah gaah geaah”.
Sjöorre	Sjöorre
Flykten är ganska lätt och går fram med hastiga, susande vingslag. När hanen friar … Han kan också göra en rusning på vattnet, varvid uppstår ett fint v i-v i-v i-v i-v i från de slående vingarna. Detta vingljud hörs också vid uppflog och när en hel flock startar springande mot vinden klirrar det några ögonblick som från vågbruten nyis. Under nätterna i början av maj, helst när det regnar och är ”lågt i taket” ljuder i många trakter av Göta- och Svealand sjöorrens dämpade, om radions korta tidssignaler påminnande visselstötar uppe från luften. Ofta är det blott ett enda p j u, som som stadigt upprepas med något mindre än sekundlång intervall, men ändock höres ett sus av en hel flock passerande rakt över. Ibland låter det dock p j y-p j u – p j y-p j u – p j y-p j u, och stundom kan rymden vara fylld av de små flöjtstötarna. Det gör ett rätt underligt intryck detta susande och pipande under natthimlen, som kommer från sydväst och snart dör bort i nordost. Det låter inte olikt ett avlägset drev med gällröstade stövare -troligen är det de sträckande sjöorreflockarna, som gett upphov till de gamla föreställningarna om Odens jakt. Hos sjöorren är hanarna i minoritet, därav fenomenet med en enda ”visslare” i flocken. När hanen friar simmar han omkring honan med stjärten i vädret och sträcker upp halsen, varvid visslingen ljuder från den öppna näbben.	Vingarna ger ifrån sig ett fint visslande ljud. Hanen har en mjuk vissling,”pjy”, regelbundet upprepad ca 1gång/sek.; hörs under spelet men oftast under vårnätter (slut.apr./börj. maj) från över land NÖ-sträckande flockar. Har även utdragna ”pyh-ih” och andra kortare, upprepade läten under uppvaktningen. Honan har ett upprepat ”karr”, likt flera andra dykandshonor.
Svärta	Svärta
Av deras spelläten hör man föga. Det uppges, att hanen skall ha ett visslande läte. Oroad, t.ex. av en havstrut, utstöter svärthonan ett ganska kråklikt k r a h k r a h.	F.ö. mest tyst. Hanen har ett sällan hört, dämpat, dovt, nasalt läte under spelet, ”aah-ör”. När paret under våren rundflyger kring reviret om morgnarna hörs honan yttra ett litet skrovligt, vibrerande ”braa-ah...braa-ah...braa-ah...”.
Alfågel	Alfågel
Alfågelsången skänker en säregen stämning åt skärgården om våren. Hanarna böja halsen bakåt och kasta den framåt, medan den taktfasta låten ljuder, gäll, något nasal, som utförd på klarinett: a a-u l í, a a a u l í, a au l í … Effekten blir storartad, när hundratals sjunga på en gång.	Talför. Hanen har ett karakteristiskt, ljudligt, nasalt joddlande, ”ah au-audeli, au-audeli”, vilket hörs både från spelande fåglar på vattnet och från sträckflockar; körsång från flockar klingar skönt som fjärran säckpipor. Ibland hörs även en jämrande, gnällig, kortare version, ”a-gläh-ah” (falsettsprucken mitton). Båda könen har nasala, dämpade, rätt djupa ”gack”, ofta hörda från flyttande flockar.
Knipa	Knipa
Ingen fågel - knölsvanen möjligen undantagen – presterar under flykten sådan markant vingmusik som den gamle kniphanen: från de hastigt vibrerande vingarna ljuder ett klirrande eller visslande, mycket melodiskt t j y-h y-h y-h y-h y-h y …, som förråder fågeln också när han sträcker över land och städer högt uppe i luften under mörka höst- och vinternätter. Parbildningen … Ett antal hanar svärma kring en hona, med stark fart skjuta de fram då och då, ibland ser det ut, som de åkte kana på vattnet. De resa sig upp och kasta med halsen, böja den bakåt så att nacken nästan snuddar vid stjärten och slunga den sedan framåt, varvid höres ett torrt smattrande kväkljud: p r e p r e p r e p e e c h.	Oftast hörda och mest karakteristiska läte är det ljudliga ringande visslandet som vingslagen skapar, särskilt kraftiga hos hanarna vinter och vår (men nästan obefintligt hos juvenila fåglar) Hanens spelläte en pressad, ljus kväkning, ”bii-biiitj” oftast åtföljd av ett lågmält, torrt, årtliknande knirrande ”drrudrrir”. Honan har ett ljudligt skorrande ”brra brra brra...”, rätt vigglikt men möjligen aningen mjukare och långsammare.