Erik Rosenberg beskriver småspoven i Sveriges fåglar (1953): Småspoven ser alldeles ut som en mindre upplaga av storspoven. I storleken äro dessa arter respektive som en kaja och som en kråka. Ett mörkt hjässband är småspovens skiljemärke från storspoven på närhåll. Vid noggrannare skärskådande märks också att småspovens näbb är mer exakt halvmånformad med kulmen mitt på, icke närmare spetsen som hos storspoven. Vid normal flykt för den mindre arten vingarna märkbart snabbare än den större, på marken är förhållandet likartat: en småspov springer gärna och sticker näbben i jord och gyttja, medan storspoven för sig mera värdigt. Lätet säger genast ifrån, om det är en småspov, som kommer sträckande:
p y-h y-h p y-h p y-h p y-h p y-h y, ett hastigt gnäggande eller skrattande visselläte, icke utan en viss likhet med gökhonans bubbel. Storspoven låter vid oro för ungarna höra en hackande vissling, men denna är skrikig och oklar och utföres under förhållanden, som aldrig torde medföra risk för artförväxling. Småspoven hör hemma på fuktiga fjällhedar strax ovanför skogsgränsen samt på torrare torrmyrar. Rikedomen på övervintrande bär, framför allt kråkbär, på dessa lokaler torde vara grunden för hans ekonomi. I maj sträcker fågeln upp genom Syd- och Mellansverige, ofta blott enstaka eller några få tillsammans. På häckplatserna låter han höra en liknande repertoar som storspoven, blott med något spädare, nästan "barnslig" stämma.. Spelstrofen består av en rad pressade visslingar o å t o å t o å t och slår så plötsligt över till ett ljudligt svirrande b y r r r r r r r r r r r r r r r r r r, som går på i halv- eller helminuter, medan fågeln raskt far fram med vibrerande vingslag, en spelflykt, som ofta slutar med att han slår ned på toppen av torrtall. Boet lägges på heden eller på en tuvholme i en tjärn. Äggen likna storspovens i allt utom storleken. När småspovarna ha ägg och ungar, förfölja de och jaga bort korpar och labbar med största energi. Småspoven kommer människor tätt inpå livet, när han har ungar, och skriker ut ett nästan gröngölingslikt läte. Redan i slutet av juli visar sig småspoven på sträck i södra Sverige. Han sällskapar gärna med de flyttande storspovarna, bland vilka han bryter av i storlek och läte. Han känner stor samhörighet med sina större släktingar och svarar genast med sin gnäggning, när han hör deras flöjtande locklåt. Denna spov övervintrar först nere i Afrika, i stor utsträckning i de tropiska områdena.
Samtliga foton är tagna 19 maj 2014 med Canon 700D försedd med
Canon 300 mm tele plus 1.4x extender.
Småspoven beskrivs i Wikipedia här.