På Svalan, den 19 maj, hade det rapporterats fem fjällpipare i Grönland i Heden, Boden. Grönland består mest av åkermark som gränsar till den stora sjön Hedavan. Hedavan i sin tur ligger nära Luleälven och ca 5 km väster om Bodens centrum. Den 20 maj, tidig morgon, åkte jag till denna vackra stora öppna lokal. Där fanns några ljungpipare, men inga fjällpipare. Så efter ett par timmars skådande gav jag upp och åkte till Helikopterskolan, som ligger precis söder om Bodens centrum. Till det f d flygfältet där gränsar Bodentravet och Boden Arena. Kanske det hade anlänt någon rastande nordlig gulärla? Nej ingen gulärla, men när jag glider in på en av banorna ser jag fem fjällpipare! Helt otroligt! De är normalt inte lätta att få syn på och nu hade jag dem på 5-10 meters håll! De är mycket vackra fåglar och de poserar helt strålande för fotografering. De knallar några steg och sedan är de som fastfrusna i rörelsen några sekunder.
Erik Rosenberg beskriver fjällpiparen i Sveriges fåglar (1953): Fjällpiparen förekommer ganska allmänt i fjällen, men blott ett fåtal av sommarturisterna torde ha turen att träffa samman med den trevliga fågeln. I motsats till ljungpiparen annonserar han ej sin närvaro vare sig med högljudda visslingar eller lysande kontrastfärg. Till utseende är den traststora fågeln en äkta pipare. I färgen gör han ett övervägande gråbrunt intryck, han är egentligen en ökenfågel liksom berglärkan, med vilken han i fjällen mycket ofta delar de grusiga platåerna. Får man syn på en fjällpipare är det vanligen blott att gå fram till honom och så avnjuta hans läckra färgnyanser på närhåll. En vit "månskära", som bildar gräns mellan det livligt rödgula bröstet och den gråa halsen, är karaktärsmärke, den svartaktiga magen är vidare påfallande liksom de vita banden över ögonen, som mötas i nacken och sedda bakifrån bilda en vinkel. Fjällpiparen springer omkring, tvärstannar för att lyssna, plockar hastigt upp någonting och kilar omedelbart vidare ett stycke, allt på typiskt piparmanér. På fjällhedarna ser man ofta vid midsommartiden fjällpipare, enstaka eller några få tillsammans, med hastiga slag av de smala vingarna och under avgivande av ett rätt obetydligt men nog så typiskt läte, ett pinglande eller liksom droppande p l y t t, p l y t t, p l y t t ... Det är honor, något större och mer mättade i färgen än hanarna, som efter värpningen irra omkring och snart försvinna från fjällen. De kunna ibland uppträda i spelflykt och med roende vingslag utstöta ett taktmässigt p i-t i-v y p i-t i-v y ..., stundom kan ett sällskap springa omkring en ensam hane, spela, fäkta och slåss. Hanen ruvar ensam de tre brunaktiga, svartfläckiga, rätt tärnlika äggen, som placerats i en bale bland glest kråkris och småstenar på en torrhed, och sköter ensam om ungarna. Den ruvande hanen ligger ofta så hårt på boet, att man med någon försiktighet kan stryka honom över ryggen. Uppskrämd utför han avledningskonster, med utbredd stjärt och den ena vingen - eller ibland båda - rätt uppsträckt kryper han vidare undan på marken. I september sträcker fjällpiparen mot söder men observeras endast sällan. Han har nu en dunklare dräkt än under sommaren. Locklätet i flykten är ett rätt kärrsnäppslikt k y r r r. Under vårflyttningen i maj kunna fjällpiparflockar rasta på nakna, sandiga åkrar i Sydsverige, nämligen om vädret plötsligt blir kallt och vinden isande nordvästlig. De äro då lika tama som på häckplatserna i fjällen. På stäpper och i halvöknar, huvudsakligen i Nordafrika och Arabien har fjällpiparen sitt vinterkvarter.
Vy från bilen söderut, i norra delen av fältet.
Erik Rosenberg beskriver fjällpiparen i Sveriges fåglar (1953): Fjällpiparen förekommer ganska allmänt i fjällen, men blott ett fåtal av sommarturisterna torde ha turen att träffa samman med den trevliga fågeln. I motsats till ljungpiparen annonserar han ej sin närvaro vare sig med högljudda visslingar eller lysande kontrastfärg. Till utseende är den traststora fågeln en äkta pipare. I färgen gör han ett övervägande gråbrunt intryck, han är egentligen en ökenfågel liksom berglärkan, med vilken han i fjällen mycket ofta delar de grusiga platåerna. Får man syn på en fjällpipare är det vanligen blott att gå fram till honom och så avnjuta hans läckra färgnyanser på närhåll. En vit "månskära", som bildar gräns mellan det livligt rödgula bröstet och den gråa halsen, är karaktärsmärke, den svartaktiga magen är vidare påfallande liksom de vita banden över ögonen, som mötas i nacken och sedda bakifrån bilda en vinkel. Fjällpiparen springer omkring, tvärstannar för att lyssna, plockar hastigt upp någonting och kilar omedelbart vidare ett stycke, allt på typiskt piparmanér. På fjällhedarna ser man ofta vid midsommartiden fjällpipare, enstaka eller några få tillsammans, med hastiga slag av de smala vingarna och under avgivande av ett rätt obetydligt men nog så typiskt läte, ett pinglande eller liksom droppande p l y t t, p l y t t, p l y t t ... Det är honor, något större och mer mättade i färgen än hanarna, som efter värpningen irra omkring och snart försvinna från fjällen. De kunna ibland uppträda i spelflykt och med roende vingslag utstöta ett taktmässigt p i-t i-v y p i-t i-v y ..., stundom kan ett sällskap springa omkring en ensam hane, spela, fäkta och slåss. Hanen ruvar ensam de tre brunaktiga, svartfläckiga, rätt tärnlika äggen, som placerats i en bale bland glest kråkris och småstenar på en torrhed, och sköter ensam om ungarna. Den ruvande hanen ligger ofta så hårt på boet, att man med någon försiktighet kan stryka honom över ryggen. Uppskrämd utför han avledningskonster, med utbredd stjärt och den ena vingen - eller ibland båda - rätt uppsträckt kryper han vidare undan på marken. I september sträcker fjällpiparen mot söder men observeras endast sällan. Han har nu en dunklare dräkt än under sommaren. Locklätet i flykten är ett rätt kärrsnäppslikt k y r r r. Under vårflyttningen i maj kunna fjällpiparflockar rasta på nakna, sandiga åkrar i Sydsverige, nämligen om vädret plötsligt blir kallt och vinden isande nordvästlig. De äro då lika tama som på häckplatserna i fjällen. På stäpper och i halvöknar, huvudsakligen i Nordafrika och Arabien har fjällpiparen sitt vinterkvarter.
Ovanstående foto är fotograferat med en Canon 700D med Canon 300 mm tele
plus 1.4x extender. Övriga foton med en Nikon Coolpix P510.