Bläsandspar i bäcken öster om Hamptjärnen på Sävastön i Boden - 11 maj 2014
Kamera Canon 700D, Canon 300 mm tele plus 1.4x förlängare
Erik Rosenberg beskriver bläsanden i Fåglar i Sverige (1953): Bläsanden är medelstor, d.v.s. någonting mitt emellan gräsanden och krickan. Den kritvita buken som synes såväl i flykt som under tippning, är särdeles utmärkande för bläsanden i alla kön och åldrar. Den långsträckta kroppsformen och det lilla huvudet göra en förväxling med någon vitbukad dykand utesluten. Den korta näbben och den höga pannan karaktärisera profilen. Hon ligger högt på vattnet och de långa vingarnas spetsar äro korsade över stjärten. I flykten ser hon smäcker, smalhalsad och långstjärtad ut, mer lik stjärtanden än gräsanden, dock inte till förväxling. På våren pråla hanarna i sin ljusgråa dräkt med rödbrun hals och gulvit pannbläs och mycket vitt på vinghörnen. I sommardräkten åter äro de brunaktiga, honfärgade, men med bibehållet vitt på vingtäckarna,vilket, jämte den vita buken, gör dem lätt igenkännliga på långt håll även nu. De ettåriga hanarna sakna på våren det stora vita fältet på vingen, men ha annars praktdräkt. Honorna ha intet grönt på vingspegeln, somliga äro f.ö. mer bruna, andra mer gråa i dräkten. Bläsanden är mycket sällskaplig och håller tätare ihop i flykten än andra änder utom krickan. Särskilt om hösten ser man stora bläsandflockar svänga i sirliga flygmanövrar över sjöarna, varvid det blänker vitt från alla bukarna på en gång i svängarna. Ingen and har så markanta läten som bläsanden: hanen har en vittljudande vissling v i v-v y h eller v i-v i v-v y h, som hörs titt och tätt, när det finns bläsänder i farvattnen och särskilt om våren. Om hösten ljuder från sällskapen av dessa änder en ljudligt frustande knarrning r a c k-á r r r, vartill honan är upphovet. Från flygande flock brukar ljuda vinande v i v. När paret lyfter, utstöter honan ett dykandlikt skorrande k a r r k a r r k a r r ... Bläsanden häckar vid sjöar och älvsel med gräsbevuxna, gärna sandiga holmar och stränder.Hon är utpräglad gräsätare och betar som en gås.Efter häcktiden söker hon sig helst till sjöar rika på nate. Det brukar vara mest denna art, som man i flockar ser proviantera långt ute på klarvattnen utan att dyka. När de för dessa tippänder åtkomliga grönsakerna tagit slut, veta de en lustig utväg: dykänderna. När dessa "tjockskallar" - i av mig iakttagna fall har det varit brunänder - komma upp med från bottnen tagna skott eller blad, passa bläsanderna på att rycka till sig dessa; ofta samsas två bläsänder om samma "brunandslav". Även svanar utnyttjas av bläsänderna, men härvidlag är det ju endast fråga om att ta tillvara smulor från de rikas bord. Bläsandens bo brukar ligga i skogen dolt i snåren, stundom kilometerlångt från vattnet. Honan ruvar de 8-10 gulvita äggen, som ligga i en krans sotbrunt, vitspetsat dun, medan hanen snart drar bort till ruggningsplatsen, som nog ofta ligger i en annan landsdel. Ungarna vissla j i f f j i f f j i f f, ej olikt grönbenan. I september drar de stora bläsandflockarna ned över landet från häckplatserna i norden för att åter visa sig på uppsträck i början av maj. (De i söder häckande smärre populationerna visa sig tidigare.) Stora vinterstationer för bläsand finnas vid de sydligare Nordsjökusterna, särskilt i Hollland.
Beskrivning i Wikipedia finns här.