Samtliga foton är fotograferade den 19 maj 2014 med
Canonkameran 700D med Canon 300 mm tele plus en 1.4x extender.
Lokalen heter Helikopterskolan i Boden.
Vid rätt tidpunkt på våren ses och hörs alltid ett flertal storspovar på det f d flygfältet som gränsar till Bodentravet och Boden Arena. Den norrbottniska karaktärsfågeln skådas mycket bra från bilen. Den störs inte nämnvärt om man kör i sakta mak. Fågeln är dock inte så bekväm med en nära bil utan avlägsnar sig då sakteliga.
Erik Rosenberg berättar om storspoven i Sveriges fåglar (1953): Storspoven är störst av alla våra s.k. småvadare eller ungefär som en kråka. I många trakter är han välkänd till följd av sitt uppträdande, sitt säregna utseende och sina läten. Den mer än halvannandecimeterlånga, smala, i en båge nedböjda näbben är främsta kännemärket. Dräkten är gulbrungrå och spräcklig, benen rätt långa, stjärten kort. Han rör sig värdigt och ser rätt långhalsad ut, när han söker mask på åkern eller vadar i grunda kärr. I flykten drar han något in halsen och rör de spetsiga vingarna än mer måsaktigt sakta, än mera andlikt snabbt, för det mesta dock någonting mitt i mellan dessa ytterligheter. Storspoven är en särdeles visslare och flöjtspelare. Det vanliga locklätet kan omskrivas med t l a y i t. Under flyttningstiderna - ofta om nätterna över städerna - ljuder det t l y i-t l y i t l y-t l y med ganska vemodig ton. På häckplatserna har han en riklig repertoar. Hanen stiger ofta med hastiga vingslag snett upp i luften och svävar sedan sakta med högt upplyfta vingar mot vinden under avgivande av ett dämpat o-å t t, o-å t t, o-å t t ..., som så dras allt tätare och till sist slå över till ljudlig drill med hastiga stöttoner först, sedan ett bubbel och sista några toner mad avtagande ljudstyrka eller med betydlig förkortning: ... o-å t t l y i t l y i t l y t t-l y t t-l y r r r r r r r r r r r r r l
t a r y l l t a r y l l t a r y l l. Vackert kjuda också ett par andra tongångar, utomordentligt vemodigt t l y h-i h, utdraget och upprepat i några olika lägen, samt ett muntert trallande t á l l a i t ý i t ý i t á l l a i t ý i ... Storspoven, som större delen av året vistas vid havets stränder, är mindre noga med valet av häckplats än övriga småvadare. Torvmossar och våta, öppna ängsmarker äro av gammalt de mest omtyckta lokalerna, men mest liksom vipan häckar han också på torrmark och kvarstannar, när hans marker förvandlas till åkrar. I motsats till flertalet vadarefåglar har denna fågel ökat i vårt land på senare tider och utbrett sig över nya områden. På häckplatse, dit han anländer vid islossningstiderna, är han vida mindre skygg än under flyttningarna. Har han ungar, kommer han människor helt nära och skriker ett upprört hackande k r y-h y-h y-h. Kråkor och rovfåglar bli bortjagade med snabba slag och svängar. Boet med de fyra stora, olivgröna, brunfläckiga äggen ligger på en tuva eller bland gräset på släta marken. Båda makarna ruva. Vården av ungarna övertas i regel kort tid efter kläckningen av hanen ensam, medan honan flyttar mot vintertillhållen vid havet. Åtminstone gäller detta inlandslokaler. Vid boplatser närmare kusten kvarstannar honan möjligen längre. Hanen har god disciplin på sin avkomma. Han kan stå på en tuva, sten eller ett ladtak flera hundra meter bort och slå larm, varvid ungarna omedelbart sjunka ned och trycka, medan de på signalen "faran över" på en gång resa sig och genast börja söka föda. De små ungarna låter höra ett mycket vackert och vemodigt, nästan rödvingelikt i fallande skala visslande t l y t l y t l u. Sparvhonornas flyttning - det första hösttecknet - börjar i mitten av juni. I juli flytta hanarna och i augusti-september ungfåglarna. Vintertillhållet är vid Västeuropas och Storbritanniens, särskilt Irlands, kuster.
Storspoven, världens största vadare, beskrivs i Wikipedia här.