Nikon Coolpix P510 2014-05-06
Canon 700D 300 mm tele 1.4 ggr förlängare 2014-05-06
Nikon Coolpix P510 2014-05-06
Canon 700D 300 mm tele 1.4 ggr förlängare 2014-05-06
På åkrarna i Ersnäs, ca 30 km söder om Luleå, mellanlandar på vårarna stora mängder med gäss och tranor. Ovan har jag fångat på bild både flygande och rastande tundrasädgäss.
Av sädgåsens underarter (raser) ses i Sverige tundrasädgås (rossicus) och taigasädgås (fabalis) även kallad skogssädgås. Tundrasädgåsen har en kortare hals och näbben är kortare och högre vid basen. Näbben har en mindre orange fläck. Spetsbergsgåsen, som är en egen art, är snarlik dessa underarter men är mindre och har skära ben.
Nikon Coolpix P510 2014-05-06
Här är taigasädgäss tillsammans med grågäss. Grågässen i förgrunden.
Erik Rosenberg (1953) beskriver sädgåsen (även kallad skogssädgåsen eller taigasädgåsen) och tundrasädgåsen i Fåglar i Sverige - Fältornitologisk handbok - Illustrerad av Harald Wiberg (6:e upplagan, 1988):
"Sädgåsen är den "storfågel", som drar ned över landet i snöplog i början av oktober, efter tranorna och före sångsvanarna. Vildgåsen rör i flykten vingarna hela tiden, från flocken höres nästan ständig konversation, kacklande, trumpetande och mumlande: k a k a k a k a j a c k k a j á c k a a a u u u k a j á c k k a k a h i a ... Hanar och honor och ungfåglar ha olika stämmor och från en resande vildgåsflock och särskilt sädgäss kommer en vildmarksmusik, som gör ett mäktigt intryck. Sädgåsens k a j a c k är ett kort, eftertryckligt, nasalt trumpetande och tillräckligt karakteristiskt för att en gåskännare skall kunna bestämma arten. Typiskt är också det mumlande, djupt i basen liggande, nästan knakande a a a a a a a. Sädgåsen är den mörkaste av de gråa gässen. Halsen mörknar upp mot huvudet, som nästan ser svart ut på håll. Hon har rödgul näbb med svart nagel och mer eller mindre svart uppe kring basen, fötterna äro bjärt rödgula. Simmande ligger sädgåsen mycket högt med bakkroppen, nästan måsaktigt, och sticker därför klart av mot grågåsen. Vingspetsarna nå utöver stjärtspetsen. Under vårflyttningen rasta sädgåsflockar i Skåne, vid Tjolöholm i norra Halland, vid Kävsjön i Småland, vid Tåkern, Östen och Kvismaren. I Väst- och Mellansverige ha dessa gäss - inhemska "skogssädgäss!" - minskat. I april ser man gåsflockarna på nämnda rastplatser. De skygga fåglarna tillbringa natten i mader och översvämningsmarker för att om morgnarna under stort larm fara ut till traktens oplöjda stubbåkrar eller till grönrågar och gräsvallar för att plocka spillsäd eller gröna skott. I de betande flockarna står alltid åtminstone någon på vakt med sträckt hals. Fram på förmiddagen bruka de flyga till vattnet igen, där de dricka, bada och ta en ordentlig middagsvila för att mot aftonen återigen uppsöka betesplatsen och återvända i mörkningen. Ett par veckor kan en dylik gåsflock tillbringa på den traditionella rastplatsen, innan den bryter upp för en ny etapp på resan mot norden. Familjerna hålla ihop även under vårresan. En del frierier tycks äga rum bland rastande sädgässen: det är rätt vanligt att se en gåskarl rusa efter en annan med sänkt huvud för att efter välförrättat värv återvända med triumfrop till den sköna gåsan, som instämmer, om det vill sig väl. Enstaka gäss. som flyga liksom sökande omkring och ropa k a j á c k, ser man ibland på rastplatserna. Det är då i regel fråga om fåglar, som förlorat sin maka. Sädgässens häckplatser äro belägna i folktomma trakter i främst de nordliga barrskogsområdena men också i björkregionen. Myrar med större vatten och älvar, som genomflyta ängar och kärrmarker, utgöra deras tillhåll. Paren synas och höras nattetid, när de sträcka ut till sina betesplatser. Boet ligger vanligen invid en trädstam i skogen, där marken först blivit snöfri. Äggen äro 4-6, vitaktiga, det omgivande dunet är ljusgrått. Sädgässen ruggar i augusti. Vintertillhållen äro belägna i Västeuropa, främst i England, men milda vintrar stannar en del kvar i Skåne, särskilt i trakten av Sövde."
"Tundrasädgåsen är något mindre än (skogs-)sädgåsen och har kortare näbb, som är mera svart och har oval, ej rund näbbnagel. Hon bildar övergång till den ännu mera kortnäbbade spetsbergsgåsen. Sannolikt bestå de stora vildgåsflockarna i Skåne av denna sädgåsform, som har sina häckplatser på de nordryska tundrorna. J. F. Naumann, den store tyske ornitologen, skilde i 1800-talets början på de små kortnäbbade "sädgässen", som om hösten i väldiga mängder passerade Anhalt, och de stora långnäbbade "åkergässen", som voro mera fåtaliga, infunno sig senare och då ofta stannade där vintern var över. Einar Lönnberg ansåg det oberättigat att skilja sädgåstyperna åt, vilka båda förekommo i vårt land; sannolikt fäste han huvudvikten vid näbbfärgen, vilken kan variera och inte är enbart utslagsgivande. Engelsmannen Robert A. H. Coombes har 1950 påvisat riktigheten av Naumanns iakttagelser såväl genom musei- som fältstudier. Tundrasädgåsens vinterstationer äro belägna kring Rhens och Scheldes mynningar. Lundazoologer har nu påvisat inslag av tundrasädgås bland de östskånska vildgässen."
J. F. Naumann, 1780-1857, betraktas som skaparen av vetenskaplig europeisk ornitologi. Han har förärats ett eget museum i Bachstadt, Tyskland.
Numera är det fastställt att inte alla sädgäss som ses i Sverige är taigasädgäss (skogssädgäss). Det är tusentals tundrasädgäss som gästar landet en större del av året. Taigasädgåsen är starkt hotad medan tundrasädgåsen inte är det. Om detta och mycket annat om sädgässen finns att läsa på Svenska Jägareförbundets sajt.
Om sädgåsen finns också att läsa i Wikipedia.