Erik Rosenberg berättar om skogssnäppan i Fåglar i Sverige (1953): Skogssnäppan hör samman med skogen mer än någon annan småvadare utom morkullan. Vatten av många slag tilltalar henne, tjärnar, djupa kärr och bäckar, men de måste vara omgivna av ordentlig skog för att duga i häckningstiden. Ser man en traststor, spetsvingad, rätt långbent fågel, till färgen svartaktig med lysande vit övergump med stark fart och något sidokastande plötsligt fara upp från ett dike eller vattensamling, så är det utan tvekan en skogssnäppa. En svalliknande fågel, som med hastiga, taktmässigt ryckiga vingslag flyger högt uppe och då och då utstöter ett artikulerat visslande p l ý i t p l ú i t eller oftare p l ý i t y i t t-y i t t, är också en skogssnäppa. Ser man en snäppa promenera på en gyttjebank eller vada i grundvattnet vid en strand, kan man däremot inte utan en smula erfarenhet avgöra, om det rör sig om denna fågel. Hon liknar i formen både en grönbena och en drillsnäppa, mest den förstnämnda, men hon är större och robustare, mera kortbent och långstjärtad och har den mörka ryggfärgen skarpt avgränsad mot den vita buken. Skogssnäppan kommer först av alla snäppor till södra Sverige eller vid islossningen. (Fler än en gång har nog denna fågel rapporterats till tidningarna som en rekordtidig svala!) Nu får man höra skogssnäppans spel, vilket måste räknas till skogens grannaste vårmusik. När snäppan flyger upp ur kärret, ropar hon högt och eldigt plitt-plitt-plitt-plitt, för att när hon nått höjd under vaggande flykt utstöta sitt jodlande t í l l-t i t ú i t í l l-t i t ú i t í l l-t i t ú i ... Vid mera extatiska tillfällen skjutes ytterligare en stavelse in i den taktmässiga strofen: t i l l t i l l-t i t ú i t i l l t i l l-t i t ú i t i l l t i l l-t i t ú i. Skogssnäpppan har den originella vanan att häcka i träd och lägga sina ägg i gamla trastbon i skogen, gärna också i en av henne själv utsvarvad bale på taket av ett ekorrbo. Äggen, fyra till antalet, till färgen grönvita eller gulgrå med svarta, brunröda och grå prickar, ljusare än andra snäppors, läggas ofta redan i slutet av april och ruvas av båda makarna. När ungarna kläckts föras de ofta den rätt långa vägen till kärr och vatten. Rätt snart efter det ungarna kommit ut ser och hör man blott en enda fågel som vaktar. Honan flyttar bort redan i början av juni - det är det allra första hösttecknet när skogssnäppans lockrop ljuder i de vita nätterna i syrenblomningstiden! Hanen är mycket orolig, när man besöker de små ungarnas tillhåll. Han låter ideligen höra sitt hastigt hamrande p l i t t-p l i t t-p l i t t-p l i t t-p l i t t ... och sätter sig på trädgrenarna strax intill, medan ungarna trycka bland gräs och mossa. I juli och augusti flytta först hanen och så ungarna. Skogssnäppan uppträder då enstaka, ett par tre eller högst ett 10-tal tillsammans, ej i större flockar som grönbenan, sammanhållningen i flykt mycket glesare. Om vintern i Medelhavsländerna och Afrika.
(Kamera Nikon Coolpix P510)