Åkte en sväng i söndags ut till närbelägna Sandemar strax söder om Dalarö. Fortfande grönt, men höstlikt, gulnande löv på björkarna och löv på marken. Blåsigt, fuktigt och regnet hängde i luften. Ensam uppe i fågeltornet med utsikt över strandängarna. Det är svårobsat längs strandlinjerna med långa kikaravstånd, något som kräver en bra tub. Med tornets placering vid klart väder är det motljus, som också det gör det svårobsat. Det verkar vara legio med fågeltornsplaceringar, motljus och långa kikaravstånd. Nu var det dock inget motljus. Jag hade med mig en liten 70-tals tubkikare monterad på ett rangligt fotostativ, som nästan blåste omkull. Minskade ner storleken på stativet och kikade ut mellan springorna uppe i tornet. Fågellivet var minimalt på stränderna. Längst ut på fjärden flög då och då upp stora flockar med grågäss blandat med storskarvar. Fick in i kikaren en för mig obestämbar sovande spräcklig fågel vid strandkanten. Då det kom en supertrevlig skådare upp i tornet som antog att det nog var en ljungpipare. När fågeln sedan reste på sig och flög över oss samtidigt som vi hörde locklätet var saken biff. Något som förhöjer skådandet är att det ofta finns skådare på plats som gärna delger andra sina goda fågelkunskaper. Den här skådaren var en sådan skådare. Han nämnde om Sandemar att en hårdskådare, typ BMS:are, en gång hade utnämnt Sandemar till Sveriges sämsta fågellokal. Enligt den här skådaren är dock de närbelägna lövdungarna bakom tornet fullt i klass med Södra Lunden på Öland.
.
