Tidigare under året, den 4 februari nära Lillträsk i Boden, hade jag sett en hökuggla i en grantopp på mycket, mycket långt håll. Men nu skull det bli närkontakt.
Den 2 juni 2014 var jag på väg från Boden till Luspebryggan nära Porjus. Innan jag passerade Jokkmokk ringde jag konstnären Kjell Wågberg och frågade om det passade att besöka honom för att beskåda hans slöjdade träfåglar. Kjell berättade då att jag först måste åka in på stora campingen i Jokkmokk. Där häckar hökuggla. Kjell hade berättat för campingägaren, utan något resultat, att häckningsområdet nära en lekplats bör avspärras på något sätt, annars kan det inträffa olyckor med attackerande hökugglor. Jag följde Kjells platsanvisningar och närmade mig försiktigt. Hökugglan varnade och jag stannade till. Nära älvkanten i ett större asphål såg jag en uggla. Plåtade halvskraj snabbt med superzoomen och åkte vidare till Kjell. När jag visade bilderna i kameran sade Kjell att det det är ju en unge i boet som du har plåtat ... det hade jag inte märkt!
Erik Rosenberg (1953) beskriver hökugglan i Fåglar i Sverige - Fältornitologisk handbok - Illustrerad av Harald Wiberg (6:e upplagan, 1988):
"Hökugglan får man vissa somrar ofta syn på, när man vandrar genom de glesvuxna tallmoarna eller över de björkklädda myråsarna i Lappland. Hon liknar mycket en hök - duv- eller sparvhök! - när hon flyger fram med hastiga vingslag och visar den långa stjärten, men det stora huvudet röjer arten. Med förkärlek slår hon till i toppen på höga torrfuror och sitter där i ganska framåtlutad ställning, ofta viftande med stjärten. Från andra ugglor skiljer hon sig genom sina höklika tvärband på undersidan, ett märke är också det ovanifrån tillplattade huvudet och det allmänna färgintrycket av vitt, svartaktigt och grått, intet gulaktigt syns åtminstone på håll. Vid möten med hökugglan kan hon skria stenfalklikt, men ej fullt så snabbt k v i-k v i-k v i-k v i-k v-i-k v i. Detta betyder, att hon har ungar i närheten och att man skall se upp, ty ett tu tre störtar hon ned i en snabb sväng över ens huvud och åker lika kvickt upp i en trädtopp igen. I förbifarten kan hon riva till rätt kännbart i nacken. Även hanen brukar komma till och det blir ideliga attacker, så länge man uppehåller sig i närheten av de i blågrått dunfjädrade ungarna. Hökugglan är en utpräglad dagfågel, som väsentligen lever av skogssorkar, men i brist på sådana även förmår fånga fåglar, som det påstås t. o. m. i flykten. Fågeln har setts sitta på utkik i ett träd och därifrån flyga ut ett stycke, ryttla en stund och slå ned på sitt byte. Hon häckar endast under sorkår och syns mellan dessa föga till. Hennes uppträdande under våren är så gott som okänt. Hanens revirläte är ett hastigt framrullat, något om kattugglans "xylofonlåt" påminnande h å-å-å-å-å. Boplats tar hon i ihåliga stubbar, torrfuror, knipholkar. Äggen äro 3-9. De utflugna ungarna låta höra ett utdraget fräsande uíh-e ch, likt jorduggleungarnas. Om hösten besöker gärna hökugglan fjällgårdarna, där hon spanar efter sork på gräsvallen från höga utsiktspunkter och ibland flyger ut för att efter ryttling dyka ned på sitt byte. Vissa vintrar visar sig rätt många hökugglor i skogarna söderut, varvid åtskilliga skjutas under den vanliga, dumma förevändningen: "hökar"."