Här har jag parkerat nära Blistafjärdstranden och nedanför SK0QO:s klubbstuga. I backen kommer Leffe, SA0BGA som är bosatt i Hasslinge och som förstås också är medlem i klubben. Jag försökte få till några SMFF-kontakter på 40 m våglängd, men det blev inga så jag övergick till fågelskådande.
Nedan en video från besöket på Gålö.
Nedan skärmdumpar från Svalan (24-25 april 2014) med rapporterade arter från området.
Erik Rosenberg beskriver svarthalsad dopping i boken Sveriges fåglar (1953): Svarthalsade doppingen liknar rätt mycket svarthakedoppingen men skiljes genast på den svarta halsfärgen. Han är vidare något mindre och spensligare. Brungult tofsband har också denna art på huvudet, men det är blekare, ej så tjockt utan tydligt stripigt och går ej upp som någon nämnvärd tofs. De svarta hjässfjädrarna äro förlängda och kunna resas upp till en "hjälm". I profilen verkar huvudet toppigt och trekantigt, näbben är något uppåtböjd. (Detaljerna måste noga studeras: på håll ser även svarthaken ut att ha svart hals!) I flykten lyser det mera vitt på vingen än hos den närmaste släktingen. Svarthalsade doppingen är rätt ny i vår fauna och kom på allvar inte in förrän 1927, då en hel koloni upptäcktes i Krankesjön i Skåne. Någon riktig fart på invandringen har det dock ej blivit sedan dess, men enstaka bofynd har gjorts på spridda ställen uppåt landet. Svarthalsade doppingen bebor helst större vatten och är utpräglat sällskaplig. Han älskar rik växtlighet men håller sig ofta ute på klarvattnet och särskilt nattetid går han långt utåt de fria vidderna. Man hör då ofta hans läte, ett med små mellanrum upprepat y-í t h, något kvidande och läspande. Under lekarna om våren och även vid andra tider höras diverse gnisslande ljud. Denna art är särskilt intressant genom sina krav på häckplatser, inte nog med att vattnet är passande, det måste också finnas ett samhälle av på lämplig lokalitet häckande måsfåglar, d.v.s. på våra breddgrader skrattmås eller svarttärna. Enstaka par av dessa doppingar kunna häcka ensamma, men kolonier blir det blott bland måsfågelbon. Doppingarna lita på de vaksamma vitfåglarna och skynda att täcka över ägg och bege sig av, när de höra deras varningsläte; att kråkor och kärrhökar bli bortjagade, ha de stor nytta av. På sina skånska häckplatser visa sig de svarthalsade doppingarna i aprils början. Redan i slutet av juli börjar de bege sig bort. Antagligen gå de till havs och troligen övervintrar flertalet i västra och södra Europa eller kanske sydligare.
Senare information om den svarthalsade doppingen finns att läsa i Wikipedia här.