Grönbena vid gångbron över Sävastån i Boden - 11 maj 2014
Kamera Canon 700D, Canon 300 mm tele plus 1.4x förlängare
Erik Rosenberg beskriver grönbenan i Fåglar i Sverige (1953): Grönbenan är av en stares storlek och hör alltså till de mindre bland långbenta snäppor. Ovansidan är gråbrun, ganska markant ljusspräcklig, buken vit. Från skogssnäppan, som hon mest liknar, skiljes hon på att inte blott bröstet utan också sidorna äro mörkstrimmiga. På det hela taget är hon inte så kontrastrikt mörk och ljus som skogssnäppan och har ringare likhet med drillsnäppan än denna. I flykten är hon mindre svallik och de längre benen sticka ut bakom stjärten.Karakteristiskt är ett ivrigt visslande j i f f j i f f j i f f j i f f. Grönbenan är en särdeles näpen fågel och angenäm att betrakta, där hon vadar omkring på grunt vatten vid kärr eller vid kortgräsiga sjöstränder eller spatserar på gungflyn och gyttjebankar. Ensam kan hon ofta vara förbluffande orädd, i flock däremot ganska nervös. Grönbenan är mera sällskaplig än sina släktingar och ses ibland i flockar på tjoget och mer, vilka uppträda rätt spridda men på signal strax samla sig och flyga omkring i tät flock. Hon torde också vara den individrikaste i släktet i vårt land. I de norrländska gräsmyrarna är hon allestädes närvarande, likaså efter alla sanka sjö- och älvstränder. Söderut träffas hon mest på större sanka, gräsrika skogsmossar och måste betraktas som en rätt sällsynt häckfågel. Från början av maj en hel månad framåt ser man grönbenor på sträck över södra Sverige. Redan bland rastande flyttfåglar höres om våren locklätena uppblandas med speltoner. Den spelande fågeln flyger snabbt fram uppe i luften med hastigt klippande vingslag för att så glida fram ett stycke med stela, något nedböjda vingar under avgivande av en trädlärkeliknande strof: l u l l i-l u l l i-l u l l i-l u l l i-l u l l i eller l y l l t i-l y l l t i-l y l l t i-l y l l t i-l y l l t i. Omväxlande med stum flykt och spelande glid färdas fågeln över sin häckningsplats. Hans ljuva jodel kan sägas vara lapplandsmyrens signaturmelodi i vårtid. På marken låta grönbenorna ofta höra ett högt jollrande j y l l-j y l l-j y l l eller j y l l-ý p p j y l l-ý p p. Boet med de fyra grågröna, svart-och brunfläckiga äggen är väl gömt i en kärrtuva. Den ruvande fågeln trycker i regel hårt. När det blivit ungar äro föräldrarna mycket nervösa, flyga runt vandraren med hängande ben och slå till på martallar eller hässjestänger och utstöta hela tiden sitt ytterst hastiga hamrande k i c k-i c k-i c k-i c k-i c k ... I juli börjar grönbenans sträck på allvar och en månad framåt är hon på många rastplatser den dominerande snäppan. Ungfåglarna äro ganska lekfulla, små tuppfäktningar äro icke ovanliga och större snäppor bli skämtsamt eftersatta. Grönbenan synes mest sträcka mot söder och sydost över kontinenten och övervintra i Afrika.
Om grönbenan i Wikipedia kan läsas här.