Erik Rosenberg beskriver brushanen i Sveriges fåglar (1953): Brushanen är en särling bland all världens fåglar. Hanen är prydd med vårtor i ansiktet, dubbeltofs och en stor och yvig, utfällbar halskrage, som varierar i färg och teckning i all oändlighet. Blott i maj och juni bär emellertid fågeln denna utrustning. Resten av året liknar han honan och ser ut som en småvadare i gemen. Vid hastigt påseende kan man ta honom för en rödbena, myrspov eller kustsnäppa. Om eftersommaren och hösten brukar unga brushanar vara de talrikaste av alla de småvadare, som uppehålla sig vid kortgräsiga och gyttjiga slättsjöstränder. Storleksskillnaden mellan hanar och honor i en dylik flock är påfallande. De förra äro i det närmaste som dubbeltrastar, de senare föga större än taltrastar. I övrigt äro fåglarna rätt högbenta, den smala, halvlånga näbben verkar en aning böjd. Färgen är ljust brungrå under under, på ryggen brunaktig med ett rätt påfallande mönster av brungula fjäderbräm. De traska raskt på marken eller vada på grunt vatten och plocka beskäftigt upp småkryp, antagligen också en del frön. Vid anblicken av något misstänkt stå de mycket upprätt med sträckt hals i en ganska typisk ställning. I flykten klipper brushanen duvaktigt med vingarna och liknar rätt mycket en större snäppa, men han rör sig mjukare, svävar ofta ett stycke med något nedböjda vingar och gör stundom omotiverade tvära kast åt sidorna eller uppåt. I flykten kunna två vita fläckar åtskilda av ett svart streck ses på stjärten. I motsats till alla andra småvadare är han praktiskt taget stum. Blott på mycket nära håll kan man ibland förnimma ett svagt kväkande, liksom från buken kommande v ä c h v ä c h. I slutet av april eller i början på maj infinna sig brushanarna på sina fåtaliga häckplatser i Sydsverige. En månad senare äro de på tillhållen i fjälltrakterna och i norra Lappland, där de förekomma mångenstädes och i mängd. Häcktillhållen äro vidsträckta, kortgräsiga kärr eller ängsmarker med vattensamlingar eller närbelägna sjö-, älv- eller havsstränder. På en lämplig torr plats, en tuvholme, torvkulle eller dikesren, ha de sin lekplats, som är centrum i brushanens tillvaro under parningstiden. En brushanelek brukar omfatta mellan tio och tjugo hanar och i regel något färre honor. Ofta bruka någon hane i leken vara kritvit på krage och tofsar, några svarta med blå eller grön glans, några brokiga i randiga eller strimmiga mönster, en och annan grå, gul eller kastanjeröd, ej sällan ser den ljusblå ut på avstånd men visar sig på närhåll vara vitaktig med tättställda, svarta våglinjer. Krage och tofsar äro oftast av olika färg. De lekande brushanarna spela tre olika roller: väktare, duellanter och älskare. Skrämmer man upp sällskapet på lekplatsen, återkommer snart en eller två hanar, som ha en bestämd, nedtrampad liten plats, där de fatta posto och ofta visa sig ganska oskygga. Kommer nu den övrig flocken flygande på sitt vanliga svängande vis över ängsvidderna, börjar "väktaren" springa hit och dit som en besatt och höja sig rätt upp i luften ett litet stycke och stå stilla med fladdrande vingar, varvid den utspända kragen lyser som en blomma. När flocken så svävar in på planen och fladdrar ned, blir det strax som ett virrvarr av fåglar, som fladdra och hoppa om varandra, skuggboxas och inveckla sig i fäktningar, stöta med näbbarna och parera med fjädersköldarna. Det ser ut att gå hett till, men ingen tar skada och knappast en fjäder ryker. Brushanarnas lek har flera likheter med orrarnas, bl.a. däri, att fåglarna långa stunder förhålla sig stilla och passiva och så plötsligt liksom genomfaras av en elektrisk stöt. "Älskarna" placera sig i lekplatsens periferi, där de lägga sig ned orörliga med näbben riktad mot marken och fjäderkråset exponerat framåt och uppåt. Honorna uppsöka de på marken liggande hanarna, mönstra en eller flera av dem och locka slutligen med sig den utvalde för parning, något som de i lekplatsens centrum hoppande och fäktande "duellanterna" icke skänka den ringaste uppmärksamhet. Brushanen lever i äktenskapslöst tillstånd. Lapplands brushanar lämna trakten efter ett par veckors lek, sedan hönorna börjat ruvningen, och uppträda i Mellansverige redan strax efter mitten på juni. Skånes och Ölands brushanar däremot kvarstanna på häckplatserna åtminstone tills äggen kläckas, Dessa sydliga brushanar, som redan voro igång med leken, när "lapparna" flyttade upp, kunna t.o.m. alltjämt fäkta en smula, när deras kollegor återkomma efter slutat uppdrag i höga norden. Vid midsommar börjar brushanen förlora sina ansiktsvårtor och tappa sina krusiga prydnadsfjädrar. Honan ruvar sina tre eller vanligen fyra, päronformiga, grönaktiga, svartfläckiga ägg i en tuva eller gräsrugge. Vid störning flyger och svävar hon lågt över marken i kretsar runt besökaren utan att yttra ett ljud. I mitten på juli börja brushönor visa sig på sträck. De äro mer mörkfläckiga än ungfåglarna, som börjar röra på sig mot månadens slut och ofta kvarstanna på lämpliga platser ända uppe i Mellansverige till i början på oktober. De rasta vid sanka sjöstränder och göra därifrån utflykter till betesängar och kala åkrar, lustigt nog också idrottsplatser inne i samhällen och till stadsparker! Sträcket går i stor utsträckning söder ut över Europas fastland. Vinterplatserna synas vara belägna längs övre Nilen och nedåt Ostafrika.
Om brushanen/Ruff i Wikipedia
Svenska
English
Kamera
Nikon Coolpix P510