Den 6 februari, 2014 kom Lisbeth, Gubben och jag fram till Jokkmokk efter två timmars bilresa från Boden. I Jokkmokk var det premiärdag för årliga Jokkmokks marknad för 409:e gången. Vädret var behagligt med endast -3 C mot normalt -30 C vid den här tiden på året. Innan marknadsbesöket besökte vi först fågelmatningen nära Jokkmokks Fjällträdgård. Fjällträdgården ligger några hundra meter från Ájtte, det stora fjäll- och samemuseet. Höger om oss ute på Talvatissjöns is såg vi ett hundspann. Gubben skällde som en besatt på spannet.
Efter några irrfärder in i skogen hittade vi matningen. Den hade redan en besökare med kameran beredd. För att inte störa fåglarna satt sig Lisbeth ned i snön och höll om Gubben så att han inte skulle skälla.
Besökaren visade sig vara Corina, en ung tysk tjej från Berlin, som går i en skola i Jokkmokk. Hon berättade att en lärare tidigare hade visat matningen. Nu satt hon där helt fascinerad av de orädda fåglarna som satte sig på henne.
Som nummer två i antal i matningen kom lappmesen. Fyra lappmesar såg vi. Den är inte helt vanlig att få syn på. Någon rädsla hos dem för oss eller hunden kunde inte ses. En lappmes satte sig i min frötomma hand.
Att lappmesen är nordligt förekommande framgår tydligt av kartorna. Under januari månad i år har lappmesar rapporterats från 25 lokaler i Sverige. För februari t o m 6 februari finns fyra lokaler inrapporterade i Sverige.
Wikipedia
Lappmes (Parus cinctus) är en fågel som tillhör familjen mesfåglar. Den har tidigare placerats i det stora messläktet Parus men vissa auktoriteter för den idag tillsammans med ett antal andra mesar till släktet Poecile. Lappmesen förekommer i subarktiska områden från Skandinavien och österut genom Asien till Alaska och allra nordvästligaste Kanada och delas vanligtvis upp i fyra underarter. Lappmesen är en rätt långstjärtad och stor mes med mörkbrun hätta, vit kind, mörkbrun trekantig haklapp. Ovansidan är varmbrun, och undersidan ljusgrå. Den föredrar sammanhängande områden med äldre gles barrskog, men häckar även i mindre utsträckning i fjällbjörkszonen. Den lever främst av ryggradslösa djur men äter även frön, fett och andra animaliska produkter beroende på tillgång och årstid. I häckningsreviret hamstrar den mat. Den häckar i håligheter i träd och högstubbar men även i holk. Vintertid nyttjas liknade håligheter som sovplatser. Den lägger 6–10 ägg som ruvas i 15–18 dygn och ungarna blir flygga efter 19–20 dagar. Ungar och föräldrar håller samman under tidig höst, för att sedan dela på sig och under mitten av vintern uppträder nästan uteslutande adulta fåglar i reviren. Lappmesen har ett mycket stort utbredningsområde och en stor population som uppskattas till flera miljoner individer. Den skandinaviska populationen är ganska liten och minskande och kategoriseras på nationell nivå som missgynnad.
Lappmesen har tidigare placerats i det stora messläktet Parus och där i släktgruppen Poecile som omfattar arter som entita och talltita. De arter som brukar anses vara närmast besläktad med lappmesen är de amerikanska arterna hudsontita (Parus hudsonicus) och rostmes (Parus rufescens). Data från jämförande DNA-studier visar att en uppdelning av släktet bättre skulle beskriva mesfåglarnas släktskap. Sveriges ornitologiska förening (SOF) avvaktar och behåller släktet Parus ouppdelat.
Fågelskådandet avslutade vi med lunch i Ájtte museets restaurang. Jag åt röding och Lisbeth renskav.
Besökaren visade sig vara Corina, en ung tysk tjej från Berlin, som går i en skola i Jokkmokk. Hon berättade att en lärare tidigare hade visat matningen. Nu satt hon där helt fascinerad av de orädda fåglarna som satte sig på henne.
Talltitan var i majoritet i matningen. Åtta stycken såg vi och bara en ensam talgoxe.
Som nummer två i antal i matningen kom lappmesen. Fyra lappmesar såg vi. Den är inte helt vanlig att få syn på. Någon rädsla hos dem för oss eller hunden kunde inte ses. En lappmes satte sig i min frötomma hand.
Wikipedia
Lappmes (Parus cinctus) är en fågel som tillhör familjen mesfåglar. Den har tidigare placerats i det stora messläktet Parus men vissa auktoriteter för den idag tillsammans med ett antal andra mesar till släktet Poecile. Lappmesen förekommer i subarktiska områden från Skandinavien och österut genom Asien till Alaska och allra nordvästligaste Kanada och delas vanligtvis upp i fyra underarter. Lappmesen är en rätt långstjärtad och stor mes med mörkbrun hätta, vit kind, mörkbrun trekantig haklapp. Ovansidan är varmbrun, och undersidan ljusgrå. Den föredrar sammanhängande områden med äldre gles barrskog, men häckar även i mindre utsträckning i fjällbjörkszonen. Den lever främst av ryggradslösa djur men äter även frön, fett och andra animaliska produkter beroende på tillgång och årstid. I häckningsreviret hamstrar den mat. Den häckar i håligheter i träd och högstubbar men även i holk. Vintertid nyttjas liknade håligheter som sovplatser. Den lägger 6–10 ägg som ruvas i 15–18 dygn och ungarna blir flygga efter 19–20 dagar. Ungar och föräldrar håller samman under tidig höst, för att sedan dela på sig och under mitten av vintern uppträder nästan uteslutande adulta fåglar i reviren. Lappmesen har ett mycket stort utbredningsområde och en stor population som uppskattas till flera miljoner individer. Den skandinaviska populationen är ganska liten och minskande och kategoriseras på nationell nivå som missgynnad.
Lappmesen har tidigare placerats i det stora messläktet Parus och där i släktgruppen Poecile som omfattar arter som entita och talltita. De arter som brukar anses vara närmast besläktad med lappmesen är de amerikanska arterna hudsontita (Parus hudsonicus) och rostmes (Parus rufescens). Data från jämförande DNA-studier visar att en uppdelning av släktet bättre skulle beskriva mesfåglarnas släktskap. Sveriges ornitologiska förening (SOF) avvaktar och behåller släktet Parus ouppdelat.
Fågelskådandet avslutade vi med lunch i Ájtte museets restaurang. Jag åt röding och Lisbeth renskav.